Uppdatering

Hej allihopa. Nu var det ett väldigt bra tag sen jag gjorde ett inlägg och det kan nog bero på att jag inte velat. När jag skriver ett inlägg så kommer tankarna tillbaka, när man mådde väldigt dåligt och eftersom att jag mått så bra den senaste tiden så har jag inte tänkt på att skriva något. Men jag tänkte iallafall hålla er uppdaterade och berätta hur jag mår, känner osv.

Nu mår jag jätte bra. Jag kan gå utan stöd, vikten har ökat väldigt mycket och håret växer som ogräs. Har inte varit inskriven på en månad och nästa inskrivning är i april så det är ett tag kvar. Jag har börjat gå i skolan där jag går hela dagar och är ofta ute med kompisar. Det var ett tag sen man kände av denna glädje att allt är som vanligt. Tänker längre inte på att jag varit sjuk utan nu ska jag bara blicka framåt och vara glad att jag överlever. Känner längre inte av denna trötthet som för ett tag sedan följde efter mig som en skugga, behöver inte använda rullstolen och bara det känns som en dröm. Läkarna som trodde att det kunde vara för evigt är nu i chock. Jag bevisade att man kan göra allt bara man vill och har tålamod. Det hjälper inte av att bara sitta hemma och drömma om bättre tider utan man måste kämpa för att må bra

Så detta är hur dagsläget ser ut och jag ska försöka att vara mer aktiv. Ha de bäst !!

Äntligen

När man väl har blivit klar med sina kurer och ska börja med cellgifter i tablettform så händer det som de flesta inte vill ska hända, infektion och feber. Jag blev utskriven från sjukhuset för två veckor sedan, då börjar febern och en lätt infektion i kroppen. Efter att ha spenderat ännu en vecka på sjukhus med massa antibiotika, alvedon och hög feber plus en förkylning så hade jag tur som fick åka hem på permission i två dagar detta pga värderna började se bra ut och då passade vi även på att fira min lillebror som fyllde 16, kanske inte världens roligaste födelsedag men han var otroligt glad att vi kunde överraska honom

Att få vara hemma i två dagar kändes så skönt    Att bara få byta miljö, kunna äta god mat och bara vara med familjen. Men efter två dagar så åkte vi upp igen men inte pga infektionen utan för att ta bort min CVK (slangarna vid mitt bröst) och operera in en portacatch. Operationen gick jätte bra men smärtan efter går inte att beskriva. Att ta bort min CVK kan ha varit den bästa känslan, tårarna bara rann. Detta var tecknet som bevisade att det värsta är över och att jag har klarat av den perioden. Nu är jag hemma igen och nästa vecka börjar jag med tabletterna????

 

Slutet är nära men ändå inte?


Nu är mitt sista intensiva block avklarat. Nu har jag kämpat och haft ont i sju månader så lite vila sitter nog inte fel just nu. Men vad innebär detta för mig? Jo nu börjar mitt “nya” liv där håret växer, vikten ökar och illamåendet minskar. Istället för mycket tid på sjukhus med höga doser cellgifter i dropp så tar man de i tabletter, detta så att inte cancern kommer tillbaka. Det svåra är ändå att klara av den sociala delen, att kunna leva “normalt” trots kämpa emot en dödlig sjukdom. Klarar man av blickarna man får ute på stan eller pratet som sker bakom din rygg, att kunna leva vanligt men ändå ha i åtanke att sjukdomen kan angripa närsomhelst. Detta återstår att se.

Nu till mer roligare nyheter. Under dagen var jag och mamma på provtagning i Göteborg och allting såg bra ut, som det ska vara. Då blev jag lite fundersam över hur min situation såg ut när jag skrevs in. Av 100 procent friska celler så var 70 omogna. 70 procent av mitt blod bestod av cancer 7/10. Då började man behandlade mig och efter 7 månader så kan läkarna titta mer detaljerad på varje cell i blodet. Man såg en cell av 10 000 och inte ett enda tecken på cancer finns i mitt blod detta kan ju inte bli bättre. Nu gäller det att ha kvar motivationen och positiviteten att orka och nå mitt mål att bli färdigbehandlad ❤️❤️

Sista jobbiga behandlingen

Hej allihopa!

Igår startade jag min sista intensiva behandling och detta känns som en väldigt stor lättnad. Efter att i sju månader kämpat förfullt med sjuhus, illamående, kräkningar så kanske detta kan få ta ett stopp nu. Att kunna sakta men säkert bygga upp sina muskler och få tillbaka sin vikt igen, att slippa sitta i rullstol. Mycket saker händer nu i mitt liv men jag kommer aldrig få tillbaka mitt gamla liv utan måste kämpa för ett nytt. Jag har fått en andra chans och det är viktigt att ta vara på chanserna som man får för man får inte allt för många.

Får nu dela rum med en kille som är lite äldre än mig. Vi har samma diagnos men han är lite äldre än mig. Tankarna man får när man hör honom prata med sina vänner och läkare är inget roligt. Jag ser mig själv. Jag ser hur jobbigt de månaderna var och hur mycket saker man måste lära sig, hur mycket saker man måste släppa och bara köpa det som hänt sig och blicka framåt mot framtiden, mot sina mål. Har man inga mål att se fram emot så blir det svårt att kämpa för då har man inget att kämpa till. Har man fått reda på att man kommer överleva så är ju målet att göra det och inte bara ge upp och tycka synd om sig själv. Alla har dåliga dagar och speciellt vi som lider utav denna tråkiga sjukdom och det är då man behöver hjälp och stöd.

Till lite mer roliga nyheter kanske. När behandlingen började så var flera läkare och sköterskor lite imponerade på mig. Att ha gått upp från 53 kg till 60 kg är ingen lätt väg på kort tid, samt att de ser hur bra kroppen har svarat på alla behandlingar, även om det är tufft och jobbigt så har jag klarat mig med få komplikationer och infektioner, även om jag är den första på Sahlgrenska att bli sjuk med lever och cancer samtidigt så har det gått väldigt bra och det är vi alla stolta över. Nu gäller det att så ut dessa 4 dagar sen blir det hemfärd och planeringar inför Jul <3

 

Början av min resa

Hej allihopa! Detta är mitt första inlägg och tänkte börja att skriva lite om hur min resa började.

Allting började i april. Jag började känna mig svagare och svagare för varje dag som gick flera kräkningar om dagen. Första tanken var att det blev för mycket träning och eftersom att jag tänker lite extra på min hälsa så blev det ibland lite för mycket träning. Den 11:e april skulle vi åka på klassresa till Berlin och ska vara där till den fjortonde. Bussresan dit var nog det roligaste förutom att jag spydde efter att ha ätit donken. Vi fortsätter våran resa och kommer fram till färjan. Under båtresan blir jag hungrig men spyr återigen upp allting, min första tanke här var matförgiftning. När vi väl spenderar våra dagar i Berlin händer en massa saker och det värsta var att vad jag än åt så spydde jag upp det. På fem dagar hade jag ätit ett paket kvarg och en banan. Jag blev även förstoppad och detta gjorde att kroppen samt ögonen blev gula. Vissa dagar mådde jag bättre och vissa sämre. De två sista dagarna kommer jag inte ihåg.

Vi kommer fram till Trollhättan och första destinationen var Näl där flera prover tas. Vi blir klara vid Näl och måste ta ambulansen till Sahlgrenska i Göteborg eftersom att läget var kritiskt. I Göteborg kommer beskedet. Jag hade fått leukemi (ALL). Efter beskedet var jag helt tom och bara stirrade in i väggen efter ett tag frågar mamma mig och jag vill prata. Jag svarar nej lite tyst sen frågar hon mig om jag vill gråta och där klarade jag inte av mer. Jag och mamma börjar gråta. Nu var frågan om jag skulle överleva eller inte och med tanke på att jag under resan fick leverssvikt så var chanserna inte så stora. Den 17 april sövs jag ner och ligger i koma i nio dygn med få tecken på överlevnad på intensivvården. Ibland kunde hjärtat bulta lite extra när jag hörde min lillebrors röst eller kompisarnas.

Efter att ha vaknat upp så förflyttas jag till en annan avdelning och ligger sedan på sjukhuset i 1 månad innan jag får gå hem för första gången och det kan nog vara den bästa känslan på länge.

Nu har sju månader gått och för tillfället är jag rullstolsbunden, tappat 27 kilo och inget hår på kroppen men jag har överlevt. Med en sista intensiv behandling av cellgifter kvar ska jag snart övergå till min nästa fas av behandlingen som mestadels består av tabltetter

Tack för att ni läste mer kommer

Kärlek??